War Without End

2013-01-10 10.26.54

For our company Rundfunk Media AB, Sara Lundin and I have produced a three-part radio series called Det eviga kriget, The Eternal War. It looks at Sweden’s obsession with military history, in particular the Second World War. Why is the war, 70 years later, mentioned daily in the Swedish press when the country did not strictly speaking even participate? Why are especially men so enticed by military history? And why has WWII become a sort of mythos, employed by many in ways quite similar to those of others who engage in Star Wars or Middle Earth?

In the first programme, Sara visits re-enactors and I talk to Eva Kingsepp, one of the editors of the scholarly anthology Hitler für alle, cultural studies on the use of WWII in popular culture.
In the second programme, Sara goes to Boden in northern Sweden to meet the phone salesmen of Svenskt Militärhistoriskt Bibliotek, and I call Magnus Perlstam at Mittuniversitetet to ask, among other things, what kind of people sign up for his online courses on 20th century warfare.
In the third programme, which airs today at 14.03 and tomorrow at 18.15, I visit Peter Englund at the Swedish Academy. A as a historian and bestselling author of military history, designer of strategy games, professor of narratology and sometime war correspondent, he has all kinds of relevant experience to draw upon. But we also talk about a clock donated to him, indirectly, by 18th C monarch Gustavus III – the one which rings when it’s time for him to announce the Nobel Prize in literature – and about growing up in a military town in northern Sweden, waiting for the war which never arrived.

1 Comment

Filed under Uncategorized

One response to “War Without End

  1. Anders Sundström

    Tack för ett mycket intressant program med Peter Englund!
    Jag är pappa till en kille på 12, och hans fascination av vapen och krig är lite förbryllande, iaf i mina ögon.
    Är sextiotalist, så jag mönstrade och ryckte in i lumpen som “alla” i början av 80-talet,
    Före inryckning var jag ganska positiv till värnplikten – tanken att vara en del av ett tänkt försvar av Sverige var tilltalande, även om jag inte hade särskilt stort intresse av varken strid eller vapen.
    Men när jag väl var inne i värnplikten kände jag mig totalt idiotförklarad. Där stod vi, ett femtiotal unga män i 18-19-årsåldern – den mest formbara, dynamiska och spännande av åldrar – och ett vrålande befäl inspekterade nitiskt putsningen av skorna, särskilt under plösen. Var finns det fostrande inslaget i ett sådant beteende och bemötande? Jag såg till att genom sjukskrivningsbeteende snarast bli omplacerad till ett skrivbord. (Och där har jag stannat🙂, fast inte i försvarsmakten precis.
    Alltnog. Nu sitter sonen med krigsspel på datorn, läser de där historiska tidskrifterna med Hitler på omslaget, och vårdar ömt sina böcker om exempelvis “Vapen genom tiderna”. Hitorieintresset tycker jag om, ty det sträcker sig bortom andra världskriget men besattheten vid vapen (ok, lite starkt ord att kalla det besatthet, men något åt det hållet är det) förstår jag bara inte.
    Poänglöst slut på detta inlägg, men va 17?! Programmet satte igång tankeverksamheten, och det är bara bra program som medför det!
    Tack igen!

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s